Övning i sinnesro

Att hämta ungarna från dagis. Vilken prövning det kan vara. Jag försöker ha tålamod. I början är det ju oändligt charmigt med en liten ett och ett halvt åring som trycker näsa och mun mot glasdörrarna, som dansar poledance med elementen, provsitter allt som går att provsitta på, sjunger med vän stämma och leker med skohornen. De går fem minuter. Det går en halvtimme. Storasyster ligger påklädd och väntar på en av bänkarna. Jag byter taktik. Väntar. Ignorerar. Busar. Fångar in. Ungen skriker så högt han kan och ålar sig. Gah! Alltså. Det går en timme och jag vill bara sätta mig ner och gråta jag också. Jag skulle behöva flytta till ett land utan vinterkläder.